Att bo i kollektiv...
0kommentarer
Att bo i kollektiv är i Frankrike väldigt vanligt, eller, rent generellt så verkar det vara vanligare att man bor i kollektiv söder om Norden i och med att den spontana reaktionen man har fått från folk när man har berättat att man bor själv är "Åh nej, stackars dig, varför?!". Härnere bor man i alla fall i kollektiv trots att man inte är student, min ena roomie är t.ex. 29 och och jobbar, något som jag skulle vilja påstå är en stor skillnad gentemot hur det är hemma där majoriteten slutar bo i kollektiv när de är klara med studierna.
Att bo i kollektiv är väl i teorin en väldigt fin idé, man har alltid sällskap, man kan laga mat tillsammans och hjälpas åt med diverse saker. För mig är det här andra gången jag bor i kollektiv, första gången var när jag under mina första veckor i Lkpg var hemlös och sov på en soffa, och jag håller helt klart fast vid uppfattningen att kollektiv inte är något för mig. Det där "stackars dig som bor ensam" förstår jag mig på fullaste allvar inte ens lite på för helt ärligt, att alltid ha sällskap? Pass. Att vakna på morgonen och det är tyst har blivit en uppskattad lyx och helt ärligt, finns det något bättre än att kunna gå upp utan att behöva dra på sig en anständig outfit?
Att bo i kollektiv borde innebära att man besitter grundläggande uppfattningar om respekt och hänsyn. Att lämna en hög med disk när man åker bort i 5 dagar, att ha fest en vardagkväll utan att förvarna eller att bjuda hem folk för att visa upp en annans rum, återigen, utan att förvarna, faller enligt min åsikt inte riktigt in under vare sig det ena eller det andra. Trots att vi i det här kollektivet alla är vuxna människor har vi, för att uttrycka det lite fint, olika uppfattningar om saker och ting, och hur det det faktiskt bör gå till i ett välfungerande kollektiv (t.ex. kommer jag aldrig bli klok på varför det är svårt att byta ut den tomma toarullen istället för att bara ställa en ny ovanpå papperskorgen, högst oklart.).
Att bo i kollektiv är helt klart lite märkligt, framförallt om man inte är ett gäng som i samråd har valt att bo med just varandra skulle jag vilja våga mig på att påstå. Men samtidigt, när jag nu sitter här och precis har haft ett framgångsrikt samtal, ett framgångsrikt telefonsamtal samt skickat flera sms på franska, då ångrar jag inte mitt beslut att bo i kollektivet på 13 Boulevard Lascrosses det minsta.
A bientôt!
Kommentera